Det var när jag flyttade från Trollhättan till Göteborg som jag märkte att historierna från min barndom fascinerade människor. När jag berättade så häpnade folk, de kunde inte tro att det var sant. Som när jag berättade om killen därhemma som klippte av strängen vid tungan för att få lika lång tunga som Gene Simmons i Kizz. Vi hade så jävla tråkigt i Trollhättan och de som kunde hitta på de värsta grejerna fick utgöra underhållningen. Tänk dig de där värsta dokusåpagrejerna som man bara ser på tv – det gjorde vi på riktigt.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in
Publicerad 2018-09-19 och uppdaterad 2026-01-28 Artikeln är skriven av Johanna Wiman.
Läs vidare
- Sofia Parland: »En större utforskning av vad sorg, våld och krig gör med en människa«
- Tove Alsterdal: »Hon levde kvar som min barndoms mörker«
- Klaus Stein: »Min önskan är att den ska slå ett slag för demokratin«
- Linn Ullmann om att glömma och skapa
- Atefeh Sebdani: »För första gången som vuxen har jag gråtit över mig själv«